KASTRERING
– Ett onödigt ingrepp eller en rutinmässigt
förebyggande åtgärd?
Text skriven av Mickie Gustafson
Publicerat i hundsport nr: 4- 2001
De allra flesta djurägare låter kastrera sina katter
och hästar utan att fundera så mycket över det och utan
att besväras av några större samvetskval. Hankatter, det
vet vi, är lättare att ha som kastrater. Fullvuxna hingstar
(ridhästar som inte är avsedda att gå i avel) är
det nog inte många som ger sig i kast med, såvida han eller
hon inte är erfaren nog att kunna hantera en hingst eller att den
är osedvanligt lugn och lätthanterlig.
På det hela taget väljer de flesta katt- och hästägare
att kastrera sina hanar, helt enkelt därför att det är
enklare för alla parter, djuret inkluderat. När det gäller
kastration av hundar har vi en helt annan tradition. Vårt sätt
att tänka skiljer sig, vår vana och erfarenhet, här i
landet är minimal eftersom det i Sverige har varit förbjudet
att kastrera hund utan medicinska skäl.
Vad innebär ingreppet?
Kastrering på en tik innebär att man tar bort äggledare och vanligtvis också livmoder. På en hane tar man bort testiklarna. En del föredrar att kalla ingreppet på tik för sterilisering men när ingreppet sker på en hane kallas det alltså kastrering. Detta kanske för att på ett enkelt vis markera om det rör sig om tik eller hane.
Det
råder delade meningar
Kanske är den ”amerikanska” eller internationella modellen
att kastrera ”som rutinåtgärd” mycket avlägset
för oss. Men det är ju också möjligt att vi alltmer
kommer att se fördelar med kastrering av hundar. Personligen har
jag, framförallt i arbetet med vissa problembeteenden hos hund, men
tiden tacksamt kommit att välkomna möjligheten. Men jag har
också stött på problematiska hundar som varit kastrerade
(redan innan de sökt hjälp för problemen) och där
kastration inte haft någon som helst inverkan på dessa hundars
beteende. Inte heller här tycks det enkla och självklara råda,
och för att samla litet olika erfarenheter och synpunkter har jag
bland annat vänt mig till veterinär Mårten Hansson, verksam
på Djurklinken i Mölndal och Kungsbacka, Per Jensen professor
i etologi, verksam på SLU i skara, genetiker Lennart Svensson, verksam
på institutionen för husdjurgenetik på SLU i Uppsala,
samt expertis hos JORDBRUKSVERKET.
Varför har det, i Sverige, funnits ett förbud mot kastrering
av hund?
Denna fråga kunde ingen på JORDBRUKSVERKET ge något
entydigt svar på! De vi talade med trodde arr förbudet kanske
grundades på så oklara premisser (dvs. att ingen visste varför…)
att det därför borde upphävas. I efterhand har jag dock
fått veta att lagen om förbud lär ha kommit till bland
annat för att man via kastrering kunde dölja kryptorchism (hos
hane) samt att några, av djurskyddsskäl, ville förbjuda
kastrering. Det ansågs helst enkelt ”inhumant” att kastrera
hundar. I England och Amerika har det tvärtemot ansetts som ”inhumant”
att inte kastrera.
När är det befogat med kastrering
På min fråga om vilken eller vilka hundar som bör kastreras och varför svarar vet. Mårten Hansson helt sonika: - När ägaren så önskar. Många hundägare låter kastrera sina tikar för att slippa ifrån löpperioderna eftersom många tikar är påverkade långa tider under året av sina hormonelle cykler (en månad före löp och två månader efter löp x 2 gör 6 månader om året). Hanhundsägare vill med kastration undvika den fysiologiska ”hanhunds-stressen” som påverkar hanhundarna mer eller mindre under hela deras liv. När det gäller fördelar med kastrering har Mårten Hansson en del att säga: - Det är inte lätt att vara hanhund i vår moderna värld.
Kan förebygga sjukdomar
Kastrering kan dessutom förebygga vissa sjukdomar såsom exempelvis testikelcancer, prostatabesvär, förhudskatarr och hos tikarna kan diabetes samt den mycket vanliga förekommande livmoderinflammationen undvikas. Finns det inga nackdelar undrar jag? Jo, hos tikarna kan vissa komplikationer tillstöta. De kan drabbas av inkontinens dvs. läckage från urinröret, men detta kan å andra sidan som regel åtgärdas med medicinering. Det stora nackdelarna anser Mårten Hansson ligger mer på det mänskliga, tankemässiga planet. I Sverige är vi så ovana vid att se kastrering av hundar som något humant. Snarare tycks vi nog se kastrering som en stympning av hunden. Vi lever dessutom så nära våra hundar, identifierar oss med dom och känner med dem så till den grad att vi inte riktigt vet vem vi kastrerar.
Ledarhundar alltid kastrerade
Få vet t.ex. att alla ledarhundar är kastrerade eller att grisarna vi äter också kastreras för att vi ska undvika en viss bismak. När det gäller katt och häst har vi ju en helt annan tradition och där ser vi det närmaste som självklart att vi kastrerar (även för djurens skull). – Det tycks dessutom vara något av ”lågstatus” att ha en kastrerad hund, eftersom det inte tillåtet att ställa ut en kastrat på en officiell utställning i Sverige, säger Mårten. Jag avslutar med att fråga när men inte kan räkna med att kastrering har någon effekt på en hunds beteende. – När det gäller ilska mot andra han- eller hondjur finns det ingen som helst garanti för att det beteendet upphör. Kanske kan kastrationen i viss mån dämpa viss ilska, men så är långt ifrån alltid fallet.
”Skulle själv aldrig tveka”
Jag låter mina frågor rulla vidare till etologi-professor Per Jensen, och det han säger blir på många sätt en bekräftelse på den diskussionen jag tidigare haft med veterinär Mårten Hansson. Även Per Jensen påpekar det faktum att vi t.ex. låter kastrera unggrisar för att slippa den ”galtsmak” som en del grisar har. På min fråga om vid vilken tidpunkt han anser att en hund bör kastreras svarar han: - Om vi med en kastrering vill inverka på en hanhunds aggressionsnivå bör den kastreras innan könsmognaden eftersom det är under denna utvecklingsfas som den viktigaste testosteron produktionen sker (testosteron = manligt könshormon). Det är då, under denna tid, som beteendet formas och systemet så att säga ”sätts av eller på”. Kastrering efter denna tidpunkt har oftast ingen större effekt. Möjligen kan man tänka sig att en vuxen hane med osedvanligt stor produktion av testosteron kanske i viss mån påverkas vid en kastrering eftersom man så ”tar udden av överflödet”.
Inga kända allvarliga biverkningar
Per Jensen svarar nekande på min fråga om han känner till några bieffekter av kastration. Rent generellt anser han att fler hanhundar, som inte ska användas i avel eller på utställning, utan som enbart är tänkta att fungera som sällskapshundar skulle kastreras om inte annat för deras egen skull. – Många hanhundar får ju ett ganska beskuret och trist liv eftersom de är besvärliga att ta med eller hantera. En allmän rekommendation av kastraktion av kända ”problemhundraser” vore nog också önskvärt och här skulle förmodligen uppfödare, som ju känner sin egen ras kunna göra en betydande insats, anser han och avrundar: - Skulle jag själv ha en hanhund skulle jag inte tveka att låta kastrera den, dels för hundens skull men också för min och familjens skull. Det blir enklare och trevligare för oss alla.
Kastrering kan skapa ett ”beroende”
Att man i USA har valt att kastrera mer på rutin än här
i Sverige anser genetiker Lennart Svensson vara förståeligt.
– I USA har man en helt annan situation än vi har här
i Sverige. Där är har oseriöst avelsarbete och situationen
med många hemlösa hundar skapat ett sådant stort problem
att men ”tvingats” ta till kastrering för att försöka
lösa dessa problem i första hand. Men det är nödvändigtvis
ingen modell vi måste eller behöver ta till oss.
Kan skapa ett ”moment 22”
Enligt Lennart Svensson riskerar vi i stället att ”skapa” raser som måste kastreras, då vi genom rutinmässig kastrering kan dölja problem. På så vis missar vi värdefull information om vilka linjer eller raser som exempelvis utvecklar livmoderinflammation eller olika problematiska beteenden. Därmed fortsätter vi alltså att avla på anlagsbärare av det vi inte vill ha och därmed måste vi alltså fortsätta kastrera. Genom kastrering fråntar vi helt enkelt oss själva den värdefulla genetiska informationskälla vi behöver för att kunna fullfölja ett medvetet avelsarbete, menar Lennart Svensson
Kastration som problemlösarmodell
Vi kan alltså inte räkna med en viss hund tillhörande en viss ras och med ett visst beteende, vid en viss ålder, ska svara bra eller mindre bra på kastrering. Vi ska kanske inte heller vara alltför naiva eller bekväma och ta till det som för tillfället och på kort sikt verkar bäst. I min egen praktik har det visat sig att kastration kan vara ett utmärkt komplement i behandling av vissa hundar med beteendestörningar.
(Jag vill dock poängtera att en rekommendation av kastrering alltid sker i samråd med veterinär.)
I en del fall har kastration
varit nästan helt avgörande för slutresultatet. Men enbart
kastrering som åtgärd tycks ha liten eller ingen effekt alls
på fullvuxna hundar med ett ”väletablerat” aggressivt
beteende.
Däremot tycks kastrering, i samband med utredning och målinriktad
träning, i viss mån kunna påverka graden av aggression.
Det kan då kanske röra sig om hundar med just, som Per Jensen
nämner, ett överskott på det manliga könshormonet
testosteron.
Kastrering vekar också ha god effekt på en viss form av ”doftfixerade”
och blockerade hanar som helt enkelt är så drivna och stressade
av sina könshormoner att de inte verkar kunna fungera normalt, alltså
det som Mårten Hansson benämner som ”hundens- stress”.
Likaså minskar vanligtvis benägenheten att ”rymma hemifrån”
för att uppvakta grannens löptik.
På fysiskt sjuka hundar eller hundar som är allmänt stressade
på grund av faktorer i miljön (testosteron borträknat)
tycks kastrering däremot inte ha någon som helst inverkan.
En av svårigheterna med att välja en viss modell för att
lösa ett problem, ligger bland annat i att kunna avgöra vad
ett specifikt beteende styrs av.
Ska kastration användas i rehabiliteringssyfte för problematiska
hundar gäller förmodligen samma premisser som vis all annan
rehabilitering – korrekt diagnos måste ställas före
åtgärden!. Det är t.ex. inte ovanligt att vissa beteenden
misstolkas som sexuellt, och det är först efter kastrationen
som man inser att man låtit kastrera på felaktiga grunder.
Hunden fortsätter ”som vanligt”. Och kanske skulle vi
– om vi börjar ”kastrera på rutin” –
som Lennart Svensson befarar, öka riskerna att dölja genetiska
problem. Detta, gissar jag, gäller även sådant som exempelvis
överproduktion på testosteron, ett problem som redan idag är
högst påtaligt bland vissa raser. Skulle endast de hundar som
används i avel (och kanske levde i skyddade kennelmiljö) vara
de enda kvarvarande hanhundar, riskerar vi i förlängningen kanske
att hamna i situationen att inga okastrerade hanar kan leva ett normalt
liv i vårt samhälle med en vanlig sällskapshundägare
därför att de är så ”testosteronstinna”
och hormonella att de är närmast omöjliga att handha. Samtidigtlever
vi redan i ett samhälle där det av en mängd olika skäl,
bland annat bristande kunskap om hunddjurs behov och beteende, kanske
egentligen inte längre finns plats för ”normala”
hanhundar och där de ”normala” hanhundarna faktiskt inte
mår bra därför att de inte längre tillåts vara
normala eller tillåts leva ett normalt hundliv. Sett ur det perspektivet
är kastrering kanske att föredra, för såväl
hundens skull som för vår. Men naturligtvis kan vi alltid ta
ett steg längre och ställa fler frågor som berör
vilken sorts samhälle vi vill ha - och vilken sorts hundar vi vill
eller kan ha i samhället och hur långt vi är beredda att
anpassa oss till hunden. Eller hur långt vi är beredda att
anpassa hunden till oss…