Mc Duffy`s Zoogin "NISSE"- Agilitaychampion

– En intervju med Christina Wincent om Nisse, Agility och
Kerry Blue Terrier


Christina och Nisse med Championatet!
 - Varför har Du valt rasen Kerry Blue Terrier?
 Jag och min sambo, Thomas, startade vårt ”hundliv” med en Wheatenterrier (Ruff som fortfarande är med och snart fyller 10 år) och som en naturlig följd av det fick jag upp ögonen för ”kusinen” kerry blue. Första gången jag såg en kerry var på en utställning och jag tyckte att det var en riktigt, riktigt ful hund, jag gillade inte klippningen och skägget – det såg ju ut som en strut! Det som sedan fanns att läsa i hundböckerna var ju inte heller så fördelaktigt, i dom lite äldre böckerna refererar man ju kerryn till något som i temperamentet liknar ett rakblad… Med tiden så fick jag dock upp ögonen ”på riktigt” för rasen, träffade ett par riktigt trevliga exemplar och när vi dessutom träffade Lena Carlssons ”Sture” (på en agilitytävling förstås) så förstod ju även min sambo hur fin den här rasen verkligen kan vara.

- Hur länge har Du haft Kerry Blue?
 Nisse är min första Kerry och han är 7 år, jag har haft honom sedan han var 8 veckor.
- Rasen är ju framgångsrik i utställningssammanhang, är det inget som intresserat Dig?
Jag får svara ”nja” på den frågan. Nisse är svensk utställningschampion så visst har vi harvat några varv även i utställningsringen. Efter championatet ställde jag inte ut honom på flera år förrän i våras då han fyllt 7 år och fick gå i veteranklass. Det var riktigt roligt att visa honom som veteran, vi har ju gjort så mycket ihop under dessa år så jag litade fullt ut på att han skulle sköta sig snyggt i ringen – vilket han också gjorde. Han fick fin kritik och gick vidare till bedömningen av ”bästa veteran” där han dock inte blev placerad. Det som gladde mig mest i kritiken vid denna utställning var domarens utlåtande ”rör sig som en ungdom” vilket kanske skvallrar om vad som är mest intressant för mig – hur hunden fungerar.

-Vilka olika typer av aktiviteter har Du provat på? Lydnad, spår, sök, agility? Annat?
Vi har tävlat lydnad upp till klass två där han har ett förstapris men vi har aldrig startat i klass tre – ännu… Spårar gör vi ganska ofta, vi bor med skogen runt knuten så det är en lätt åtkomlig aktivitet. Sök gör vi ibland när matte ”är lat” och inte orkar göra annat än att gömma lite leksaker i skogen eller på gården och så agility förstås.

- Varför har Du valt som Du gjort?
Dom första åren i Nisses liv lade jag väldigt mycket tid på lydnaden (tävlingsmomenten) och var i ärlighetens namn mera inne på att hålla på med lydnad som huvudaktivitet. Vi spårade också mycket ”på den tiden” vilket passade bra för en lättstressad ung kerry. När vi sedan började med agility ordentligt så var det ju så otroligt kul och eftersom min sambo körde agility med vår wheaten terrier så var det ju skoj att träna och tävla ihop. Gällande lydnaden så har två aspekter ytterligare spelat in och det är Nisses nyfikenhet – han vill helst ha koll på allt runtomkring sig hela tiden (en naturlig egenskap om man ser till ursprungligt användande) så ibland brister koncentrationen… Dessutom är han mycket lättstressad och i stressade lägen tar han till sitt skall vilket inte är önskvärt i lydnaden – svår balansgång som vi jobbar med.
- Tycker han att det är roligt?
Nisse är en riktig liten ”arbetsmyra” han gillar verkligen att jobba och vill vara mig till lags i alla lägen – samarbetsvillig. Han älskar agility men jag vet inte om han tycker att det är så mycket roligare än spåret och lydnaden, han ser riktigt, riktigt nöjd ut efter ett spår eller ett lydnadspass också.
- Hur går det till – agility?
Agility består av en hinderbana (inspirerad av hästhoppningen) som består av hopphinder, tunnlar och balanshinder. Hunden ska ta sig igenom agilitybanan på tid, ta hindren i rätt ordning utan att riva eller vägra. Agility handlar om samspel mellan hund och förare i högt tempo och med -i bästa fall – stor precision.

- Hur startar man träningen?
Man börjar så enkelt som möjligt, lär in ett hinder i taget i lugn och ro. När jag håller nybörjarkurser i agility brukar deltagarna vid första tillfället få börja med ett hopphinder och en kort tunnel, först var och ett för sig och sedan kan man lägga ihop fler hopphinder och hopp + tunnel. Man kan också med fördel börja jobba med balanshindren – ett i taget (gungbrädan sist) och redan i inlärningsskedet poängtera för hunden hur viktigt det är att utföra hindret på rätt sätt. I början är man ganska mycket hjälpt av att vara två som hjälps åt så att man lättare kan hjälpa och stötta hunden.
- Hur tidigt kan man börja?
Man bör vänta tills hunden är åtminstone ett år fyllda innan man börja träna agility. Visst kan hunden få springa lite i tunnlar och leka lite på planen redan som valp men med hänsyn till hundens fysik bör man vänta med den ”riktiga” träningen tills hunden är fysiskt vuxen.

- Några klassiska fallgropar när man ska börja träna?
Att man har för bråttom! Agility som tävlingsform går ju undan och det är vanligt att man som nybörjare både vill springa med hunden direkt plus att man gör det för svårt för hunden (och sig själv…).

- Hur vet man om ens hund passar för agility?
Prova! Om hunden är frisk, ej överviktig och så pass allmänlydig att den kan vistas lös bland andra hundar (som också är lösa …) så är oddsen stora att hunden kommer att passa för agility. Dom flesta hundar gillar agility.
- Några viktiga egenskaper hos hunden?
Ordet ”agility” betyder ”vighet, snabbhet” och det är onekligen två egenskaper som är önskvärda i denna sport. Lyhördhet är ett plus, men det är en egenskap som brukar utvecklas tack vare agilityn.

- Vad krävs av en själv vid agility?
Envishet (som i all hundträning), koordination (kan övas upp;) och en hyfsat kvick hjärna…
- Är det dyrt med agility?
Det är förhållandevis billigt att anmäla sig till en agilitytävling, 55:-/ klass och vanligtvis har man tillgång till två klasser per hund och dag. Däremot kan det blir väldigt dyrt med långa resor och övernattningar.
- Hur går det till att bli agility champion?
Som i de flesta hundsporter där championat delas ut så ska tre certifikat erövras plus att hunden har minst en 2:a på utställning. Inom agility kan du ta två olika championat eftersom sporten är uppdelad i ”hoppklass” och ”agilityklass”, Nisse har alltså båda dessa championat – därav denna artikel/intervju.
- De olika stegen fram till championatet?
Certifikaten delas ut i ”klass 3” vilket är den högsta/svåraste klassen. Man kvalificerar sig till klass tre genom tävlingsprestation: Först från klass ett till två genom att placera sig tre gånger bland dom fem första (med felfritt lopp) och vidare från klass två till tre genom att ta tre (felfria) placeringar bland dom tre första. Separat kvalificering i agility- respektive hoppklass. I klass tre gäller det sedan att placera sig bland de fem första (och felfritt) för att ha chans på certifikatet. Det får delas ut ett certifikat per klass förutsatt att klassen har minst tio startande ekipage. Certifikatet kan vandra ner till femte placering om det visar sig att hundarna som är på plats 1-4 redan är champion eller blandraser (endast renrasiga hundar kan ta agilitychampionat.)


Nisse och Christina in Action


- Hur ofta måste man träna?
Det beror på hur långt man har kommit, vad du har för typ av hund, vad du håller på att jobba med för moment. Med Nisse som är så pass rutinerad så tränar jag ungefär 1 gång i veckan (sällan mer än två gånger). En nybörjarhund kan ju med fördel träna fler gånger än så.
- Hur länge tränar man vid varje pass?
Jag är förespråkare av korta, genomtänkta pass. Men beroende på hur långt man kommit i sin träning och vad man tränar så kan träningstiden variera. Framförallt får man vara observant på vad hunden orkar.
- Lär man in ett moment i taget eller hela banan?
Ett (eller ett par) moment i taget. Hela banor tränar man egentligen ganska sällan även med en rutinerad hund. Vanligt är att man jobbar med olika hinderkombinationer – delar av en bana.

- Är det olika svårighetsgrad / Höjder på hindren?
Svårighetsgraderna har jag beskrivit ovan (klass 1-3), hindertyper och höjder är dock desamma oavsett om hunden går i klass 1 eller 3. Däremot delas hundarna in i tre storleksgrupper; ”small” hundar som har mankhöjd på max. 34,99 cm, ”medium” 35-42,99 cm och ”large” över 43 cm. De flesta kerrisarna hamnar med andra ord i largeklassen och ska då hoppa hinder som är mellan 55-65 cm höga.

- Avslutande frågor
Vad blir Ditt nästa mål i tävlandet?
Jag fortsätter ”som vanligt”, varje bana är en ny utmaning och jag har alltid som mål att försöka komma runt felfritt (vilket inte är så lätt). Ett annat mål är att vi ska ha så kul som möjligt tillsammans och bara njuta av att bli mer och mer samspelta genom åren.
Funderar även på att ”damma av” tävlingslydnaden och börja tävla mera aktivt där.
Har Du någon dröm och finns den inom räckhåll?
SM i agility vore roligt att komma med på. Tyvärr har vi ett kvalificerings system i Sverige som inte gynnar oss i norr. Jag ligger hyfsat till på kvallistan just nu, men det är många tävlingar kvar innan perioden bryts och mycket kan hända. Håll tummarna!

- Kommer Du att skaffa fler kerry blue och tävla agility med?
När man skaffar en Kerry Blue så är det inte för att nå dom riktigt stora framgångarna inom agility – dom räcker tyvärr inte riktigt till i konkurrens med alla vallhundar (det är övervägande vallhundar som tävlar i largeklassen i agility). Men jag kommer nog att hålla på med agility i någon mån vilken hundras jag än skaffar.
- Hur har Ni firat segern?
Inte på något speciellt sätt, Nisse får alltid något smaskigt efter varje agilitylopp och matte firade med en öl på kvällen.

- Förstår Nisse att han har vunnit?
Jag kan med största sannolikhet säga att det vet/förstår han inte! Även om han ofta överraskar mig genom att visa sig förstå eller uppfatta olika saker så tror jag inte att ett championat riktigt ”slår igenom” – eller så visar han det bara inte… Däremot märker han naturligtvis när jag är riktigt, riktigt nöjd med honom – och det gillar han skarpt!
- Hur visar han det?
Efter ett agilitylopp så promenerar jag alltid en stund med Nisse för att ”skritta av” honom innan han stretchas. När jag är extra nöjd med ett lopp så går jag och småpratar, klappar och berömmer honom extra länge, han tittar på mig och visar med lysande ögon och glad kropp att ”det är du och jag matte”, underbart!
- Är agility något som Du rekommenderar andra kerryägare att prova på?
Ja, absolut! Men varning – det är vanebildande.
- Är det något Du vill tillägga som jag inte tänkt på att fråga Dig om?
Nej, tror inte det. Tackar för uppmärksamheten!
Grattis Championatet och lycka till i fortsättningen.
Meddela oss gärna om vidare framgångar.
Tillbaka:>>>