|
RAPPORT FRÅN 2 AGILITYFRÄSARE, VARDAG OCH TÄVLING |
|
Lördag förmiddag: Salka: Äntligen dags igen! Lillhusse har tagit fram den gröna ryggsäcken, och packat ”kampan”, klicker, vattenflaska och en HEL påse med köttbullar. Mig lurar han inte, jag vet precis vad som gäller. Nu kan det inte gå fort nog!!
Filip: YES! Äntligen lördag igen, har en färdigpackad ryggsäck, fikapengar i fickan och gympaskorna påsnörade. Nu kan mamma köra oss med en gång.
Mamma: Jäkla
hund att snurra runt fötterna på mig. Sitt still och vänta, tassa inte efter
och framför mig hela tiden! En kvart senare. 2 figurer försvinner som ett streck, hinner knappt stanna bilen. Den ene en nybliven tonåring, den andre en 3-årig Kerry tik. Vilket par de är! Bägge två är sitt esse när Agilitybanan pockar på uppmärksamhet. Tempo, tävling och tajmning är en utmaning som passar dem.
Träningsdags. Hela träningsgruppen hejar glatt, och lyser upp när Filip & Salka kommer. Flera som tränar lydnad mm ute på apellplan stannar till och småler åt detta team. Som förälder vet jag inte om jag skall dyka upp med papperspåse på huvudet eller inte. Filip & Salka utgör minst sagt ett helt outstanding team. Det finns INGEN som tar sig runt agilitybanan på det sätt de lyckas med. Man kan bara slås av häpnad. Det sker nämligen inte alltid enligt givna instruktioner, inte heller med någon form av precision och absolut inte ens i det stilla och tysta. Filip och Salka har nämligen en helt egen stil när det ska hoppas och springas. Bägge två går fullständigt igång på farten och tävlingskänslan. Salka kryper nästan ur skinnet när det är hennes tur. Filip kör med fotbollsskor för att inte sladda i svängarna.
Idag skiner solen, och träningen börjar med banvisning. Salka och övriga hundar får sitta utanför och vänta. I det läget visar Salka stoiskt tålamod och lugn. Hon ligger ner, kisar förnärmat på de andra hundarna som skäller och gnyr efter husse/matte och tar det allmänt stencoolt. Filip går banan, funderar på sidbytena och den bästa vägen genom banan. Han ser ut som en typisk tonåring, med hasande steg och nonchalant min tar han sig runt banan, allmänt stencool.
– Salka kör som nummer 3 idag! Tränaren bestämmer ordningen och det första ekipaget är redan igång på banan. När deras tur kommer, kan man riktigt se adrenalinvågen svepa fram över son och hund.
Banrekord? Filip
kommenderar ”Sitt kvar”, Salka placerar rumpan knappt i backen – och
NU går startskottet!
Hunden skäller oupphörligen från början till slut, oavsett vilket hinder som passeras så är det precis lika roligt. Sonen springer som det gällde 100-meters lopp i OS, ivrigt utropande ”Hopp”, ”A-et”, ”Däcket”. Innan vi som tittar på riktigt hinner fatta, så är de redan framme vid Slalom-hindret. Här stiger intensivitetsnivån ytterligare en grad, Salka vrider sig som en orm förbi pinnarna, skällandes, och ivrigt påhejad av en lika tempofylld husse. Bommen tas med språng, och ska man vara petig, så missades nog kontaktfältet på nervägen med en dryg meter J
Framme & i Mål! Kampleksaken far iväg och en liten stunds dragkamp får avsluta en väl (nåja) snabbt genomförd runda på Agilitybanan. -Hade jag hunnit ta tiden på er, hade ni haft banrekord! Säger tränaren med ett stort leende. Filip & Salka går ut och övergår till att ingå i stencoola gänget. Salka lite överlägset vilande i skuggan, Filip halvsittande på en bänk. Ingen kan ens ana att dessa två formligen exploderar inne på banan!
Tävlingspremiär Första starten i en agility tävling – någonsin. En stor och spännande dag. Resultatet blev nog inte som Filip hade tänkt sig. Efter startsignalen rusade Salka in på banan och nosade runt på alla spännande hinder. Hon blev mao diskad innan Filip hann över startlinjen. Så vi åkte hem igen, med en sur son och en glad hund.
Vi får träna lite till, och ta nya tag till vårens tävlingar. För det är så härligt att få titta på och njuta av hund/barn och deras fantastiska relation. Här samarbetar de som ett underbart team. De står på samma nivå, och har sååå roligt ihop. En stor lycka att få uppleva.
|
